Om julkvinnan

Igår när jag åkte till jobbet hade Morgonpasset bjudit in Natalia Kazimierska för att tala om "julkvinnan". "Julkvinnan" är, enligt Natalia, ett fenomen som dyker upp kring jul och börjar "göra jul". Redan i september börjar de baka och tokpyssla . Natalia erkänner att hon "själv varit på väg att bli en julkvinna" och vänder sig mot detta energi-och pengaslukande ideal och hävdar att det är ett ruttet kvinnoideal som strävar bakåt och växt fram från de krafter som menar att kvinnor ska stå vid spisen. Julkvinnorna bakar och pysslar dagarna i ända för att tillverka den perfekta julen i Fanny & Alexanderanda för att sedan blogga om den. Lyssna här!

Natalia jämför "julkvinnoidealet" med skönhetsideal, ett ideal som läggs på kvinnor och som pressar dem att hela tiden göra den perfekta julen. Några julmän har Natalia däremot aldrig stött på. Jag kände mig lite kluven när jag hörde det här. Jag känner igen lite av mig själv i den där pysslemanikern som hon beskriver. Jag älskar julen och vill så gärna hinna med så mycket. Som att göra pepparkaksdeg från grunden och måla julkorten för hand. Däremot känner jag inte riktigt igen mig smällkaramellsbojorna hon målar upp. Visst är det så att jag kan känna ansvar för att "bloggproducera" något, att visa upp något men om jag varken har tid eller ork då skiter jag i det. Jag var mer julkvinna förr i så fall. När jag och sambon nyss hade flyttat ihop ville jag hinna med allt. Men det gör man ju inte och då får det bli det det blir.

Natalia menar att det är maktstrukturer och normer som påverkar oss. Jag känner nog att det är min egen struktur som påverkar mig i sådant fall. Min idé om hur jag vill att en mysig jul ska vara är det som driver mig. Om jag helt plötsligt inte vill ha det så hoppas jag vid min Gud att jag inte fortsätter baka peppisar och lagar julgodis ändå. Vi har alla ett val. Det är väl det som är det viktiga i det här sammanhanget. Om jag gör det jag gör för att jag tycker att det är kul, eller om jag gör det för att hålla uppe en fasad?

Jag kan tycka att typen av feminism som går ut på att dela lika på allting är lika med jämställdhet missar målet lite grann. För vi är alla olika och ofta när jag upplever mig "ojämställd" har det att göra med att vi har olika förväntningar på vad som borde göras. Sambon är inte alls lika pysselintresserad som jag men om det beror på att han är man eller att han är uppväxt i ett hem utan några särskilda pysseltraditioner går att debattera. Jag och mina systrar älskar att pyssla men så har vi ju alltid gjort det hemma också. Sambon är irriterande befriad från måsten. Då känner jag ibland att jag måste ta ansvar för allt. Men det är ju mitt val om jag vill ligga i timtal som Pippi Långstrump på golvet och baka pepparkakor. Vill/hinner/orkar jag inte kan jag ju alltid köpa en burk. Men det skulle ju vara sjukt att dyvla på någon annan mina "måsten". Sedan får man väl kompromissa lite ibland. Varannan gång burkkakor, varannan gång Pippi-bak. Sedan är det väl också typiskt på något vis att kvinnor som pysslar presenteras som utsatta för patriarkalt förtryck medan män som gillar att baka surdegsbröd (som är en erkänt tidskonsumerande syssla) eller mecka med bilar har ett intresse...

Så tycker jag. Vad tycker ni?