Juldagens morgon fylldes av blandade känslor. Vi väcktes försiktigt av pappa som ursäktade sig för allt spring i rummet på morgonen (som vi för övrigt inte märkt av) men han hade vaknat av att det smällde högt flera gånger på morgonen (vilket vi inte hade hört) och när han tittat ut (genom vårt fönster som vetter åt hållet där det lät) så såg han genom skogen att ett av grannhusen stod i högan låga.
Vi känner inte dem som bor i huset, de hade inte bott där så länge, men de har många barn så det är klart vi blev oroliga. Alla i familjen hade dock klarat sig ut utan skador men hela huset brann ned till grunden. Jag känner verkligen med familjen som blev av med allt, t.o.m bilarna som stod i trädgården strök med.
När vi gick förbi senare på dagen när vi tog vår juldagspromenad och det enda som stod kvar var ett uthus. Det kändes konstigt att ett hus som stått där hela ens uppväxt försvunnit. Vi gick ju förbi det dagen innan när vi var ute och gick. Det visade sig vara en gammal glimtändare till en frysbox som antänt huset. Hemskt men samtidigt var jag lite lättad att det inte var en adventsljusstake för då hade pappa garanterat mörklagt hela julen...
Men juldagen innebar ju också julefrid och julefröjd för vår del. Den ena av mina äldre systrar kom på besök med sin familj så vi åt julbord än en gång och sedan busade jag med syskonbarnen. Vi träffar ju dem inte så ofta så det gäller att passa på.
Minstingen var alldeles julrusig. Han ville inte äta utan bara leka med "Star Wars" (en liten Darth Wader figur med ljus under fötterna) samt klättra upp i trappen och tala om för alla att nu "är jag större än dig!"När hela julbordet dukats undan kom han visst på att han var lite hungrig ändå då gick det att lura i honom två köttbullar och en prinskorv. Storasyrran var mer sansad och satte med liv och lust igång med pysselboken hon fått av oss och höll igång både sin mamma och min sambo med räkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar