I sambons familj är fisk väldigt centralt har jag förstått. Sill, lax och gravad strömming är närmast obligatorier hos dem. Dessutom ska man servera inlagd sill med sillsås gjord av senap, gräddfil m.m., hävdar sambon bestämt. Jag har varken strömming eller sillsås på min måste-lista däremot tycker jag att sillsallad ska finnas med, helst med lite grädde i som mormor gjorde den. Dessutom får det gärna stå grynkorv på julbordet, tycker en utvandrad västgöte som jag. Fast den kan man lika gärna njuta för sig själv en vanlig dag när den inte har konkurrens av skinkan och Jansson.
Jansson är ju också ett kapitel för sig. Varje jul uppstår diskussion mellan mina föräldrar hur en äkta Jansson ska göras. Fina, fina strimlor säger far, grova, handskurna säger mor och så var käbblet igång. Fast efter 20 års äktenskap har de väl kunnat förutse trätomålet så numer kompromissar de och lagar en liten finstrimlad Jansson till pappa medan vi andra mumsar på den med lite tuggmotstånd, som jag faktiskt gillar bäst men vem vågar säga det?
Sedan finns det ju de som inte kan leva utan dopp i grytan. Själv förstår jag inte hur man kan leva med dopp i grytan. Pappa har i många år försökt att få mig att förstå det fina med denna "delikatess" men jag klarar bara inte av uppblött bröd som smakar salt och fett. Däremot har jag lärt mig äta bruna bönor, också en av pappas favoriter som mamma inte är så över sig i. Så och i och med det har en ny tradition växt fram. Jag lagar bruna bönor och pappa får i julklapp.
Har ni några rätter ni inte kan leva utan på julbordet? Vad i så fall och vad kan gå helt bort enligt er?
1 kommentar:
Skinkan är så klart ett absolut måste (däremot inte sagt att det är den jag uppskattar mest...)
Ägghalvorna med pepparrot och löjrom är klart godast.
Och om mamma inte gör "grissylta" enligt farmors recept kan man lika gärna ställa in julen (men den äter jag sällan på julafton, däremot på mackan under mellandagarna, mums)
Skicka en kommentar