Det är skillnad på gran och gran...

Någon gång runt Lucia erbjöd sig svärfar att hämta gran med oss. Tyvärr skulle vi båda jobba. Svärfar som är en snäll man frågade om han skulle ta en gran till oss med. Vi sa nej tack och tänkte att vi själva skulle hitta den perfekta granen. Jaha, sa svärfar som åkte iväg till skogen och kom tillbaka med gran och, meddelade han, en hemsk förkylning. Tur vi slapp det tänkte vi och idag på vår lediga dag åkte vi ut till kompisen på landet som äger en massa skog. Han tog med oss till ett ställe där han hade sett många granar i lagom storlek. Det fanns det för all del, men några skönheter var det verkligen inte. Antingen var det klena eller så var de ojämna. Jag såg hur kompisen otåligt började skrapa med fötterna där vi gick runt och ratade gran efter gran. "Ska vi fortsätta längre in då?", försökte han prövande och jag kände mig plötsligt otacksam och omständlig så jag började om igen titta på en gran jag tidigare räknat bort och tänkte att den kan nog ändå bli rätt söt. Vi slog till.

Jag kände mig glad och nöjd över att ha hittat det vi sökte. På hemvägen stannade vi och julhandlade innan vi skulle återgälda svärföräldrarnas bil som vi lånat för ändamålet. Så kom vi tillbaks till stan och gick upp för att lämna nycklarna och då fick vi se vad vi gått miste om! Svärfar hade nog hittat den finaste och präktigaste gran jag sett på flera år. Välväxt, tät, jämn med tjocka barr. Ett riktigt praktexemplar helt enkelt. Jag måste erkänna att jag ångrade lite att vi inte låtit honom hugga oss en gran också, men enligt min erfarenhet kan även den mest alldagliga ruska bli fin med lite pynt. I alla fall hoppas jag på det...