Luciafirande med nya sånger i gympasalen

Jag vikarierade som sagt i skolan idag och fick då se skolans luciatåg i gymnastiksalen. Det var väldigt roligt, särskilt som de 6:or jag hade ansvar för skötte sig exemplariskt under luciasången. Tärnorna var hemskt söta och kom i varierande storlek från skolans alla årskurser. Roligast var den lilla tärnan på första raden som hade uppenbara problem med att stå still och som svängde och slängde i takt med musiken. Under framförandet dekonstruerade hon sitt elektriska tärneljus till två delar och lyckades sedan också tappa iväg det ut över golvet så att en rask åskådare fick återlämna det lite diskret...

Sången var inte precis som när Adolf Fredriks musikklasser gör sina framträdanden men de var så fina i sina buxbomskransar att jag nästan fällde en tår. Fast en sak begriper jag inte riktigt -varför ska de hålla på och hotta upp de gamla jullåtarna? Är inte själva poängen med Lucia att vi firar av tradition? Skolans luciatåg bjöd både på en annorlunda Staffansvisa, extrem tippetappande tomtar och en minst sagt svänging utbyggnad av En sockerbagare... Jag förstår ju mycket väl att det kan bli tråkigt för musiklärarna som år efter år måste göra om samma spektakel, men som åskådare förväntar man sig liksom att få höra Staffansvisan, rätt och slätt. Man vill inte höra "Staffan var en stalledräng, stalledräng- dräng-dräng-dräng" och en helt annan melodi.

Denna förkärlek för modernisering är för övrigt en trend jag har iaktaggit på fler områden. Alla vill vara så unika och nyskapande att det nästan blir unikt att vara traditionell. Kalla mig mossig men jag fortsätter envist gnola på julsångerna precis på det vis som farfar sjöng för mig när jag var liten....