Södersaknad

Igår åkte jag in till stan för att träffa en kompis som ska spendera julen i Indien. Vi träffades på det mysiga söderfiket Blå Lotus och efter fikat fortsatte jag leta de sista julklapparna. Vid halv sex tiden var det så mycket folk att jag inte orkade mer så jag tog en promenad från Skanstull till Zinkens damm och njöt av att se juleljusen glimma i fönstren och höra snön knarra under mina fötter. Jag njöt visserligen inte likafullt av kylan som bet mig i kinderna och låren men uppfriskande var det ju och mysigt. Jag är en fullfjädrad fönsterittare jultid och paradvåningarna utmed Hornsgatan ger mig samma känsla som när jag var liten och tittade på docksskåp så jag glodde bäst jag kunde utan att halka och slå ihjäl mig.

Imorse när jag skulle slå in de sista klapparna upptäckte jag att en expedit hade glömt att ta bort larmet från en av presenterna så det blev till att häva sig in till stan igen. Den här gången var jag inte lika peppad. Jag såg folkhaven för mitt inre men jag fick snabbt hjälp med mitt problem och sedan kunde jag vandra vidare. På Götgatan såg jag en bil smälla rakt in i ändan på en annan och de snorhala trottoarerna var fulla av julstressade människor. Jag tog en omväg över Helgalunden istället.

Helgalunden är nog ett av de finaste ställena på Söder. Trots att det bara ligger ett stenkast från gyttret och butikerna på Götgatan är där alldeles tyst. Omgärdad av en mur av rost-och stockkholmsgula trettiotalshus ligger Allhelgonakyrkan med sina träväggar och ärgade koppartak. På försommaren doftar hela området tungt av syrener men idag var kvarteret inbäddat i snö och tystnad så när som på surret från en lastbil som lastades med snö i närheten. Jag blev helt lugn i hela kroppen och önskade mig för ett ögoblick tillbaka till den där tiden när vi bodde i andrahand i en liten etta vid Mariatorget. Sen gick jag ut genom den valvformade porten och möttes av verkligheten igen. Stinkande gul snö, Götgatans skrän och betongkolosserna i kvarteret intill.